Orsaken till den långa väntan är helt enkelt att det helt enkelt inte funnits något att skriva om. Jag skulle förvisso kunna skriva några spaltmeter om hur roligt all väntan och förtvivlan varit. Att det saknas så otroligt mycket materiell och att NBG är bortprioriterat för FM. Vi är malajer helt enkelt.

Brigadgeneral, chefen för NBG, Stefan Andersson, var på besök på Trängen, och fick under de få minuterna uppfattningen om att han var en väldigt empatisk människa.

Under veckan ska vi ut på vår första övning. Det kan bara bli bättre.

En hel vecka med traumautbildning, på vackra Känsö.Föreläsningar avlöste varandra. Cirkulatorisk svikt, sepsis, brännskador, skottskador, splitterskador och högenergivåld.

ASF-sjukvårdare (akutsjukvård i fält) med en 15v utbildning var tillsammans med specialistsjuksköterskor och överläkare. Det blir självklart svårt att hitta en nivå som passar alla. Till stor del väldigt bra föreläsningar, och en förmiddag ägnades åt praktiskt omhändertagande.

Som avslutning bjöds det på kräftskiva. Det var kräftor, räkor och krabba. Det är sällan möjligheten för att äta sig mätt på dessa skaldjur infinner sig. Med ett par glas vin till var detta den stora höjdpunkten. Det har varit väldigt trevligt att ta del av den otroliga kunskapen som funnits.

Detta känns väldigt bekvämt nu. Smekmåndaden är över. Det blir mer som ett jobb. Både på gott och ont. Hösten kommer att vara fartfylld. Lära sig all materiel, resa tält, sjukvårdsövningar, kompani & slutövning. Massor av fys och skräpmat. Soldatliv helt enkelt.

Avdelning, Halt! Två led linje. Mot mig, framför mig.

Nu stannar vi upp ett tag. Tid för reflektion. Vad gör jagg här egentligen? Varför är vi här? I en helt ovetenskaplig studie så kan jag dra slutsatsen att samtliga är här för sin egen skull. Antingen kan man helt enkelt inte få bättre, vill ha något annat att göra, tycker att det är "tufft" eller tror att detta blir en merit inför kommande yrkesval (Polis, brandman, utlandsmission etc).

Vi blir utbildade för ingå i en beredskap, och kunna placeras nästan varstans i världen. Nu pratas det mycket om Afrika, men ingen tror på att vi får åka ut. Huruvida det blir afrika, europa, asien eller sydamerika så måste detta, att ingå i beredskap, vara välmotiverat.

Att det då är tufft, roligt eller spännande räcker inte. Jag tycker inte det är värt risken att komma hem i likkista för de motiven. Det måste komma inifrån, viljan att kunna göra en betydande insats som banar väg för fred.

Detta har jag fått tänka mycket på under tiden i Göteborg. Varför jag är här. Jag har självklart funderat på varför jag vill ingå i under flera månader, men hur är det just nu egentligen? Jag är snart klar med mina studier, och har lätt att få arbete som exkluderar AK5. Men det är helt klart inte lika roligt på ett vanligt jobb. Det är inte lika spännande. Jag lär mycket inte lika mycket och räffar inte lika mycket människor. Men den osjälviska inställningen har jag tyvärr inte sett

hoss mig. Jag gör detta för egen vinning. Det är inte för barnen i afrika, Sverige eller EU. Utan det är enbart för mitt självförverkligande. Det är många som tänker i samma banor. Men är det fel och hur fel är det? Det blir inte många kvar om vi uteslutar alla, varken officer eller soldater.

Men självklart används detta som en främsta anledning, att göra en insats är viktigt. Att få hjälpa till. Det kommer också mycket i efterhand, från media, reklam osv. Men det är inte huvudsyftet, utan en skenmanöver. Om inte, så hjälper vi folk och gör en insats för får egen vinning skull, för att döva vår ego eller få ut mer energi av det. Alla bör tänka ordentligt kring varför man gör detta. Det spelar ingen roll om du är soldat, bankman, säljare eller dagisfröken. Vi lever bara en gång.
 
Högervänster om!
Marsch!